010. När någon ser

Så sitter man här och tänker igen.
Jag avskyr dethär, det eviga tänkandet, ältandet som inte leder någon vart.
Idag är det inte på dig min diabetes, visst var du med, det är du alltid, ofrånkomligt, men du var inte den utlösande faktorn till ältandet, till D-deppen, du var bara där och reagerade negativt, så som du alltid gör, och då trillar jag dit, så som jag alltid gör. Vi är ett ganska förutsägbart par numera, tycker du inte?

Nej den utlösande faktorn är utomstående, delar inte min kropp så som vi gör, min diabetes och jag. Allt hände så snabbt trots att det pågått i veckor, ja nästan allt sedan skolan började. Men denna gång blev det personligt, det har det tidigare aldrig varit.

Det nya var nog att jag tröttnade, tröttnade på allt tjat och gnat, på allt negativt som omgivit mig alla dessa veckor, så jag bet ifrån. Bara svagt, men mot bättre vetande öppnade jag trots allt min käft. Inte bara en gång, utan tre. Den fjärde gången förblev jag tyst. Då hade vi gått från allmänt tjafs till personpåhopp och då valde jag att backa, trots att mitt huvud nog konstruerat ett flertal spydigheter att kasta tillbaka, kasta för allt jag redan bitit ihop, för allt jag hållit tillbaka, för allt jag velat stänga ute men inte riktigt lyckats med.

Men jag var tyst. Tyst för att jag visste att från denna punkt kan vi sedan inte reparera skadorna vi gör åt varandra, från denna punkt framåt är inget sen mera sig likt, från denna punkt bär det bara käpprätt åt helvete. Du kastade och for hem. Jag tystnade och stannade kvar. Tog mitt gamla goda skal i användning igen och fortsatte städa av mitt bord. Flera hörde. Men någon såg. En vänligt röst i ett avskilt rum och jag bryter ihop, visste inte själv varifrån tårarna kom, som om jag inte tidigare själv varit medveten om hur dessa veckor tärt lite hela tiden.

Mest föll nog tårarna för att jag då visste hur orättvist och snedvridet allt blivit. Hur jag i skolan varit den som tigit, ignorerar och försökt uppmuntra, trots att jag sakta tröttnat, dragits nedåt. Hur jag sedan väl hemkommen spytt galla över stackars Fästmannen, hur allt jag velat säga under dagen får sitt utlopp först då, över honom som inget ont gjort. Hur han snällt lyssnat, försökt uppmuntra och trösta, trots att problematiken inte varit hans. Detta måste få ett stopp, jag trivs ju så bra i skolan, jag gör ju så bra ifrån mig, detta skall inte bli någon stor grej.

Sen satt jag då där hos psykologen och berättade. Det var så skönt att få klä känslorna och tankarna i ord, det var så skönt att någon såg mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur ofta detta  hänt den senaste tiden, de senaste åren. Hur jag alltid sitter där och berättar. Hur jag efter min diagnos en dag inte längre orkade vara stark och bara gick i tusen bitar. Hur någon såg. Hur jag satt där första gången hos psykologen och berättade. Hur det gick sen. Att jag efter den stora D-deppen alltid är extra känsligt för allt som är negativt. Trots min lilla dos medicin, eller kanske är det just på grund av den, är jag inte stark nog psykiskt, inte än. Utan den klarar jag inte av min vardagliga små motgångar, klarar jag inte av att tänka mig att jag resten av mitt liv är sjuk. Inte än, men snart.

Därför har jag så svårt med negativitet, för det är något jag lärt mig att hålla fokus borta från. Det finns så mycket i mitt liv jag kunde klaga på, så mycket jag tycker är orättvist med min sjukdom, samhällets snedvridna bild av hur en diabetiker är och framför allt; varför jag? Men jag tänker inte så, FÅR inte tänka så, för varför skulle jag betona det negativa i mitt liv när det positiva ger så mycket mer?
Jag är diabetiker, so what?, jag är ju så mycket mer!
Syster, dotter, fästmö, sambo, Zumbainstruktör, matte, aqua-ledare, student, konstnär, studerande, kvinna...

Jo, diabetesen är med i alla dessa, men den avgör inte vem jag är som person - det gör jag! :)

Kom ihåg att det är okej att stundvis gråta över sin diabetes,
men kom då också ihåg att det är lika okej att skatta och fira trots sin diabetes.

Min diabetestatuering, draken som eldar diabetessymbolen. Ser ni även fjärilen som den skyddar? :)

För att jag får vara den jag är
lillHill