onsdag 3 oktober 2012

010. När någon ser

Så sitter man här och tänker igen.
Jag avskyr dethär, det eviga tänkandet, ältandet som inte leder någon vart.
Idag är det inte på dig min diabetes, visst var du med, det är du alltid, ofrånkomligt, men du var inte den utlösande faktorn till ältandet, till D-deppen, du var bara där och reagerade negativt, så som du alltid gör, och då trillar jag dit, så som jag alltid gör. Vi är ett ganska förutsägbart par numera, tycker du inte?

Nej den utlösande faktorn är utomstående, delar inte min kropp så som vi gör, min diabetes och jag. Allt hände så snabbt trots att det pågått i veckor, ja nästan allt sedan skolan började. Men denna gång blev det personligt, det har det tidigare aldrig varit.

Det nya var nog att jag tröttnade, tröttnade på allt tjat och gnat, på allt negativt som omgivit mig alla dessa veckor, så jag bet ifrån. Bara svagt, men mot bättre vetande öppnade jag trots allt min käft. Inte bara en gång, utan tre. Den fjärde gången förblev jag tyst. Då hade vi gått från allmänt tjafs till personpåhopp och då valde jag att backa, trots att mitt huvud nog konstruerat ett flertal spydigheter att kasta tillbaka, kasta för allt jag redan bitit ihop, för allt jag hållit tillbaka, för allt jag velat stänga ute men inte riktigt lyckats med.

Men jag var tyst. Tyst för att jag visste att från denna punkt kan vi sedan inte reparera skadorna vi gör åt varandra, från denna punkt framåt är inget sen mera sig likt, från denna punkt bär det bara käpprätt åt helvete. Du kastade och for hem. Jag tystnade och stannade kvar. Tog mitt gamla goda skal i användning igen och fortsatte städa av mitt bord. Flera hörde. Men någon såg. En vänligt röst i ett avskilt rum och jag bryter ihop, visste inte själv varifrån tårarna kom, som om jag inte tidigare själv varit medveten om hur dessa veckor tärt lite hela tiden.

Mest föll nog tårarna för att jag då visste hur orättvist och snedvridet allt blivit. Hur jag i skolan varit den som tigit, ignorerar och försökt uppmuntra, trots att jag sakta tröttnat, dragits nedåt. Hur jag sedan väl hemkommen spytt galla över stackars Fästmannen, hur allt jag velat säga under dagen får sitt utlopp först då, över honom som inget ont gjort. Hur han snällt lyssnat, försökt uppmuntra och trösta, trots att problematiken inte varit hans. Detta måste få ett stopp, jag trivs ju så bra i skolan, jag gör ju så bra ifrån mig, detta skall inte bli någon stor grej.

Sen satt jag då där hos psykologen och berättade. Det var så skönt att få klä känslorna och tankarna i ord, det var så skönt att någon såg mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur ofta detta  hänt den senaste tiden, de senaste åren. Hur jag alltid sitter där och berättar. Hur jag efter min diagnos en dag inte längre orkade vara stark och bara gick i tusen bitar. Hur någon såg. Hur jag satt där första gången hos psykologen och berättade. Hur det gick sen. Att jag efter den stora D-deppen alltid är extra känsligt för allt som är negativt. Trots min lilla dos medicin, eller kanske är det just på grund av den, är jag inte stark nog psykiskt, inte än. Utan den klarar jag inte av min vardagliga små motgångar, klarar jag inte av att tänka mig att jag resten av mitt liv är sjuk. Inte än, men snart.

Därför har jag så svårt med negativitet, för det är något jag lärt mig att hålla fokus borta från. Det finns så mycket i mitt liv jag kunde klaga på, så mycket jag tycker är orättvist med min sjukdom, samhällets snedvridna bild av hur en diabetiker är och framför allt; varför jag? Men jag tänker inte så, FÅR inte tänka så, för varför skulle jag betona det negativa i mitt liv när det positiva ger så mycket mer?
Jag är diabetiker, so what?, jag är ju så mycket mer!
Syster, dotter, fästmö, sambo, Zumbainstruktör, matte, aqua-ledare, student, konstnär, studerande, kvinna...


Jo, diabetesen är med i alla dessa, men den avgör inte vem jag är som person - det gör jag! :)

Kom ihåg att det är okej att stundvis gråta över sin diabetes,
men kom då också ihåg att det är lika okej att skatta och fira trots sin diabetes.

Min diabetestatuering, draken som eldar diabetessymbolen. Ser ni även fjärilen som den skyddar? :)

För att jag får vara den jag är
lillHill

12 kommentarer:

  1. Fina, underbara, härliga, rara, sköna Sandra! Läste och kramade om dig på avstånd. Se ditt värde, så unik och speciell som bara du är och kan vara! Bit ifrån och försök tänka att de som gör andra illa måste leva med sig själv HELA TIDEN! What comes around, goes around! Önskar dig en dag med massor av glädjeämnen och människor som ger dig energi och glädje! Kram, Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sanna, det är en sån berusande härlig känsla att veta att någon på avstånd kan bry sig så mycket, när de finns de som är så nära (rent fysiskt, absolut inte emotionellt eller på något annat plan) kan hysa så lite empati och förståelse för de runt omkring.
      Så tack för att du läser och ser, tack för att du kommenterar och finns, fler borde få ha människor som du i sin närhet!
      Kram Sandra

      Radera
  2. Skickar en stor kram!

    SvaraRadera
  3. Läste just igenom vad du skrev. Känner ilska mot personen som var sådär! Borde vara som när jag gick på 7an, min mattelärare skällde ut klassen för noter när de var elak mot mig. Efter det fick jag vara ifred och ingen sa något efter det. Om du behöver, så ring och jag kan skälla om det behövs igen! Rose-May har mitt nummer om det skulle behövas! Du är bäst, minns det. Ingen kan komma och säga nåt annat. Vem annan är så igång som du. Med din sjukdom skulle du egentligen inte orka med det, men det gör du! Instämmer i att "what goes around, comes around..." Sköt om dig och massor med kramar!!! Betta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bettan du är för härligt, sluta aldrig med det! :)

      Det var just min lärare här som såg och räddade min situation, eller som ser till att detta kommer att lösa sig i det långa loppet, åtminstone är det det jag vill tro. Ännu tycks mitt oväntade utfall bära frukt, gav tydligen en tankeställare, men ack hur länge. Men just nu tar jag inte bekymmer för morgondagen, alla vet vad jag tänker och känner just nu, och jag kommer inte att tolerera ett enda liknande scenario igen.

      Och Bettan, jag hoppas att vi ses, och det under festligare förhållanden och med roligare avsikter än detta. Ta hand om dig!! :) Kramar!

      Radera
  4. Kram!
    Skitsnygg tatuering btw :)

    SvaraRadera
  5. Tu e som bara så bäst. Kram på te!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skojigt, egentligen, för det var det just som var det avgörande i vår dispyt, huruvida jag är "bäst". Jag är inte bäst, men jag vet vad jag vill och arbetar målmedvetet för att uppnå det, gör mitt bästa, därmed kanske jag blir bäst. Men märk väl "blir", det är något man kan uppnå, det är inget man bara "är", inget som kommer gratis. Det är en fråga om hur mycket man är beredd att satsa och hur mycket man vill det man gör. ;)

      Tack Sarah, vi syns ikväll, kramar!

      Radera
  6. Hello Hillen! Bra skriva! Stäng öronen. Nu skiter vi i andra å kör på ti 100 % å njuter ti max. Fö kul he har vi å skolan e skoj. Trots att vi haft en period me massor av prov, så att man e helt vimmelkantig. Men vi e så jäääävla dukti!! Proven klarar vi no,resten e lite si å så ;) Sii juu/N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hello mina leende guldbruna ögon! Oh yes! Nu kör vi vårt eget race, du och jag och alla andra som är villiga att satsa och älskar det de göra och det de lär sig! ;) Oj vad glad jag är för att du finns, det gör ju att vi orkar fast vi ibland är överhopade med prov och uppgifter! Huvudsaken er ju att man bjuder till och försöker, å det kan inte nån anklaga oss för att int göra ;) Kämpa på N, tillsammans ska vi nå målet! ;) Kraam

      Radera