onsdag 9 maj 2012

001. En diabetikers onsdag

Diabetiker matte och hjärt-och kärlsjukdoms hunden.
Det var en helt vanlig onsdag.
Eller så vanlig
en onsdag kan bli
när pappa tagit
ledig från jobbet
för att kapa och klyva in ved.
En helt vanlig onsdag,
fast med lite sällskap.
En helt vanligt onsdag,
precis idag.

Eftersom även jag är ledig,
och inte hade
något bättre för mig
att fördriva dagen med,
så erbjud jag mig att
stapla den ved han klöv.
Perfekt för mig,
något att hänga händerna på i några timmar,
samtidigt som man får motion och frisk luft.

Vädret var perfekt,
strålande sol med lite vind
som höll en avkyld i arbetet.
Min hund hängde som vanligt
med som sällskap,
hans uppgift för dagen var,
tydligen, att gräva en djup grop,
en väldigt nödvändig,
och användbar, stor, djup grop.
(Som matte inser man att ens nästa uppgift
blir att fylla igen detdär onödiga hålet.)

Så vi satte igång, jag med mitt staplande, hunden med sitt grävande.
En tid in i jobbet började jag svettas
och tänkte flyktigt att jag nog har dålig kondition.
Sen började huvudet bulta,
även detta reagerade jag inte desto mer på,
jag är ju trots allt sjukskriven för huvudvärk,
även om denna var onödigt hård.
Sen med ens slog magen knut på sig själv, vilken smärta!
Jag fick släppa de klabbar jag höll i och ta stöd mot hopen.

Då först insåg jag.
Dimman kom över min syn och hela huvudet åkte karusell.
Allt blev otydligt för en sekund,
hela jag upplöstes för att sedan kallas tillbaka av mitt starka huvud.
Socker! Jag måste ha socker! Hitta socker!
Huvudet skrek samtidigt som jag försökte hitta den bästa lösningen.
Skulle jag stappla iväg till pappa som klöv på andra sidan gården,
eller skulle jag förska ta mig in själv och hitta mina glukospastiller?

Jag behövde hjälp och det illa kvickt!
Ett sockerfall som detta är inte att leka med,
för varje sekund som tickade iväg gled jag mer och mer mot medvetslöshet.
Inte pappa, du hinner inte, du orkar inte.
Och om jag hann, kunde jag då längre formulera en förståelig mening?
Kunde jag ens prata? Jag var inte så säker.
Mitt huvud var inte klart nog, och min finmotorik var som bortblåst.
Alla kroppsfunktioner släktes sakta ner, en efter en,
i den ordning de ansågs vara minst nödvändiga.

Om han såg mig kollapsa på vägen, skulle han förstå?
Kanske. Men kanske är inte ett tillräckligt bra svar.
Mindes han vad jag har sagt om dessa situationer?
Klarade han av ett såndant här nödläge,
för mig är det långt ifrån första gången,
men han har aldrig tidigare upplevt
de fulla effekterna och konsekvensera av min sjukdom.

In! Socker! In!
Jag lydde huvudet.
Stapplade mot huset, motoriken var svag, men fungerade än.
Upp med dörren, in i hallen, vidare till trappan.
Trappan! Shit trappan till övre våningen!
Jag kollapsade på det första trappsteget och dimman kom igen.
Ingen hittar dig här i tid! Huvudet drog mig tillbaka igen.

Jag kommer att förlora medvetandet.
Tanken drog igenom huvudet mitt i dimman.
Det är såhär det känns, tänkte jag, när man förlorar medvetandet helt.
Ingen hittar dig här i tid! Upp!

Jag reste mig halvt om halvt upp.
Kröp, gick, minns inte, uppåt.
Jag hörde inget längre och synen kom och for ut ur dimman.
Huvudet hade fastnat i en evig karusell.
Väl uppe vinglade jag den kända vägen till mitt rum,
nappade tag i en stång med glukos
och lät händerna slita i förpackningen medan benen bar mig mot toaletten,
mitt huvuds djävulska berg-och-dalbana gav obehagliga effekter i magen.

Väl över tröskeln till toaletten kollapsade jag på det svala golvet.
Skönt, tänkte jag, jag behöver vila.
Jag slöt ögonen och världen blev med ens lite lugnare.
Jag kände inte längre av min tunga, svårstyrda kropp.
Socker först, viskade huvudet, sen får du sluta ögonen så länge du vill.
Jag tog en bit glukos och tuggade frånvarande, tydligen med öppen mun,
för tabletten pulveriserades och landade på kind och golv.

Du måste äta fyra, sa huvudets allt svagare röst,
du måste svälja fyra, sen ska vi vila.

Jag tog motvilligt en till,
pressade samman läpparna,
tuggade och visste inte hur man svalde.
Svälj. Svälj! Vi behöver det här, annars får jag aldrig sova.
Kroppen svalde och jag upprepade proceduren tre gånger till.
Efter detta tystnade huvudet,
jag slöt ögonen en sista gång där på toalettgolvet,
med ena handen ännu hållandes mina tabletter.

Jag öppnade ögonen.
Hur mycket tid hade förflutit?
Allt var tydligt nu. Golvet, toalettrullen, känseln i mina tår.
Huvudet malde på som vanligt
och hela kroppen kändes sval, inte längre svettig.
Jag reste mig om tittade in i spegeln.
Likblek. Inte bara vit, utan nästan genomskinlig.
Såhär ser jag ut när jag är död, tänkte jag makabert,
medan jag stirrade in i min egen spegelbild,
liksom för att förvissa mig om
att jag än en gång lyckats undkomma medvetslösheten,
att jag än en gång gått in i gränslandet
men kommit mig välbehållen därifrån.
Detta hade jag gjort till en rutin.
Att kolla att jag fortfarande levde.

Ett leende spred sig sakta över mitt ansikte och färgen började återvända.
Sockret hade nu fyllt min kropp med ny energi,
och vad bättre var, mer bara kom.
Att överdosera socker är ju inte kriminellt, eller hur?


Jag drog på mig handskarna igen som jag hittade i trappan,
öppnade ytterdörren och begav mig ut i solen med min hund.
Mycket ved skulle ännu staplas, djupare och bredare skulle gropen ännu bli.

Men denna gång har jag glukosen i bakficka.

En helt vanlig onsdag
Sandra Hill

12 kommentarer:

  1. Behåll glukosen i bakfickan, alltid. Älskar dig vännen <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skall hålla glukosen i bakfickan och dej nära hjärtat, hur låter den dealen? <3

      Radera
    2. Jag gillar stort <3

      Radera
  2. SKÖT OM DIG!!!! HA ALLTID TABLETTERNA MED!!!! Kramar från en orolig Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, vanligtvis har jag ju nog det, men denhär gången tänkte jag att de nog är tillräckligt nära när jag bara är ute på gården, så fel kan man ha, men man lär ju sig!

      Radera
  3. Oj fy va hemskt e måst ha vari, jättebra skriva!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tå man er i e, så er itt e så hemskt, man handlar ganska instinktivt tå bara, men san, om man byri funder, tå kan man var liti skakis. Åtm ti fösta gangona he händ me, tå lämna jag nog å funder läng bakett, men igår var e no bara upp och ut igen. :)
      Kram

      Radera
  4. Ta hand om dig och glöm int pillren.. bind en stång på Pim också... :( Tommy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pim skulle äta mitt Siripiri, han som är så sockersugen, då skulle jag ha en speedad spaniel...

      Radera
    2. hmmm sant :) han behöver nog inte bli mer speedad än han redan är/var hmmm längesen man sett honom...

      Radera
  5. Verkligen gripande och så sant så sant =).
    Har upplevt det där många gånger, men jag har aldrig använt siripiri utan godisar och cokis. Ett glas cokis så är man fyr ny =). Då jag var liten fanns inte siripiri och sen har jag bara fortsatt i gamla fotspår utan siripiri. (Mamma tuggade sockerbitar som hon satte i min mun för att få upp sockret.) Efter 43 år som diabetiker känner man sig själv ganska väl.
    En gång när jag bodde ensam i Vasa vaknade jag upp med ambulanskillar vid min sida. Trodde jag drömde en ArkivX dröm så tyckte det var ganska häftigt "när de skulle operera in ett chip i mig" =), de försökte alltså hitta ett till ställe att sätta dropp. Pappa brukade ringa varje morgon för att kolla att jag var vaken och uppe, när jag inte svarade brukade han ringa en tant i trappuppgången som kom och bankade på dörren. När inte det hjälpte den gången ringde de ambulansen. Jag hade socker 0,0 när de kom men hjärta och lungor funkade, så de hade bara att sätta i mig lite sockerlösning så ordnade det sig.

    Nu har jag 2 frassar och den ena väckte mig en gång och följde med mig till köket och satt där tills jag fått nåt i mig och började "lukta som vanligt". Självlärt av honom. Då jag kom in i köket visste jag inte var jag var så jag satte mig vid bordet. Kom på att jag skulle kolla sockret som visade på LO. Vände mig om och började plocka allt konstigt ur kylen. Sen kom jag på att jag bakat kakor dagen före och det fanns på bordet av kakorna, så då bar det till att smaska i sig =). Det häftigaste var nog att Mirrin satt med mig tills jag kunde stiga upp och gå tillbaks till sängen. Så kan säga att jag har "sockerkatt".

    När Jonny (gubben min) behöver väcka mig, och det inte är alltför lågt socker, använder han sirap eller honung under läpparna. Håret blir lite kladdigt, men funkar gör det =).

    Jag känner ju inte av när sockret går lågt, kan vara nere på LO utan problem, var in med en läkare en gång och innan jag skulle köra därifrån kollade jag sockret och då var det 1,6. Så jag hade diskuterat med en läkare och hon märkte ingenting! Sådant som det kan bli när man haft diabetes länge. Så det enda är att prova, prova, prova!

    Sandra har inte Pim reagerat när du varit låg? Kanske han bara inte förstår varför du luktar som du gör...
    Men instämmer i de andras inlägg att skit samma vad du gör, ha alltid med dig siripiri så du har ifall det behövs!!! Kram

    SvaraRadera