måndag 14 maj 2012

004. Med fördomar som drivkraft

lillHill på Diabetespicknick i lördagens solsken!
Maxi avnjuter vårsolen och gott sällskap

Fästmannen följde också med!
Det första ljudet som nådde mina öron i lördags när jag vakande var regnet som slog mot rutan.
Det första jag såg när jag öppnade ögonen var vinden som slet och rev utanför mitt fönster. Min smarttelefon upplyste mig om att temperaturen ute var 4 grader och att idag var dagen som de unga diabetikerna, barndiabetikerna och deras föräldrar skulle träffas för första gången – på picknick ute i det fria. Jag kunde inte backa, idéen hade jag fått vara med och kläcka, jag representerade inte bara mig själv utan även den unga sidan av organisationen, och dessutom ville jag ju så väldigt gärna! Dethär var ju dagen jag längtat efter så förfärligt mycket, dagen - när allt skulle får sin början!

När jag fick diagnosen Diabetes Mellitus i februari 2009 öppnades samtidigt en ny värld upp för mig, ett föreningsliv, ett nätverk av andra i samma sits – Jakobstadsnejdens Diabetikerförening r.f. Just då, när allt var nytt, kändes inte detta så viktigt, jag hade nog med mig själv och min nya situation. Men att bli medlem var varken svårt eller dyrt och fast jag inte kände för att delta aktivt i föreningen så fick jag åtminstone tidningen Diabetes och den hjälpte mig att lära mig om mig själv. Som en manual som med jämna mellanrum kom på posten och som sakta men säkert ledde mig vidare i mitt liv.

Det blev höst och det blev vinter och föreningen bjöd in till traditionell julfest vid Hotell Polaris. Hittills hade jag legat lågt, nästan smugit mig fram med min sjukdom,  detta mycket på grund av att jag var så ensam, ingen annan i min omgivning kunde förstå hela omfattningen av vad jag höll på att gå igenom, inte hur gärna de än ville, inte hur mycket jag än försökte förklara. Det var säkert därför jag hade bestämt mig för att gå på denna julfest, för att träffa andra, alla på hela festen må vara främlingar för mig, men jag visste att ett hade vi gemensamt, och det enda som betydde något just då.

Jag bjöd pappa med som date och stöd, vi åkte dit och alla fördomar jag hittills hade stött på i mitt dryga halvår långa liv som diabetiker, alla fördomar, alla missförstånd, satt kring dessa bord samlade till fest. Jag ville vända och gå hem, jag kände mig så utstirrad och missanpassad att jag ville gråta, här – där jag skulle möta mina egna, här där jag skulle passa in, kände jag mig mer exponerad och ensammare än någonsin.

Medelålderna måste ha varit över 75 år. Gamla mormödrar och farfäder. Tjocka glasögon och lösa tänder. En doft av vadmal. Och jag och pappa. Jag ville ta död på alla fördomar folk bombarderat mig med om att diabetes bara är något gamla människor får. Som bara gamla människor har. Det eller så ska du vara tjock. Riktigt tjock. Båda går också bra; gammal och tjock. Det är den diabetiker det!  Detta ville jag utplåna från min näthinna genom att träffa riktiga diabetiker, diabetiker i alla former, stora som små, gamla som unga, de som skulle ha varit på denna fest... trodde jag.

Nu visste jag inte vad jag skulle tro, där stod jag, 21 år och festklädd, utstirrad av 100 personer över 65. De visste tydligen inte heller vad de skulle tro. Vi satte oss ned vid ett enskilt bord och där fick vi sitta ensamma hela eftermiddagen, nu var jag lika ensam som jag hittills bara känt mig. Att vi hade både en präst och en begravningsentreprenör på plats gjorde inte det hela bättre .

När jag kom hem var jag på dåligt humör, detta skulle ju ge mig den bekräftelse på existens och samhörighet som jag så förtvivlat behövde, inte spä på den fördomar som redan låg och puttrade ute i nejden!

Nu såhär i efterhand är jag glad att det gick som det gick, för det öppnade mina ögon inför bristerna inom föreningen, det tände min kämparvilja, min vilja att förändra! Om vi unga diabetiker inte ens syns i diabetessammanhang, hur ska vi då kunna hävda vårt plats ute i samhället, skapa den medvetenhet och närhet som vi så förtvivlat behöver?

Numera är jag  viceordförande inom Jakobstadsnejdens Diabtikerförening r.f,  jag tog höstmötet 2011 med storm, deklarerade min närvaro och sa att jag ville in i styrelsen.  Det var allt som behövdes, en stark vilja och en övertygelse om att man kan förändra bara man får. Det får jag, mer än gärna, och sedan den dagen har jag arbetat för att väcka intresset bland oss unga, men även för föräldrar till barndiabetiker, att bli mera aktiv inom vår förening, att våga ta plats, att kräva plats!

Jag kan inte dra detta lass helt själv, till min hjälp har både unga diabetikers och föräldrar och tillsammans utformar vi en plan för vad vi vill göra, vi utbyter funderingar kring motgångar och vad som kunde förbättras, vad vi saknar i vår vardag. Detta återknyter till lördagens händelse, vårt första trevande försök att samla unga, barn och föräldrar kring picknick och lek. Att hitta, dela och knyta nya band. Och så regnar det!

Som ni alla vet, så sprack dock molntäcket slutligen upp på eftermiddagen lagom till picknicken och även om vi inte var så många så kände jag åtminstone en bra känsla i magen efteråt, för nu, nu är vi påväg åt rätt håll!

Vill du veta mer om vår föreningsverksamhet?
Vill du vara med i den unga gruppen som smider planer över Facebook?
Vill du delta i nästa träff, när vi ska se på film?
Tag då kontakt med mig, via bloggen, e-mail eller facebook!

Viceordförande,
Sandra Hill

4 kommentarer:

  1. Malin med Casper15 maj 2012 10:56

    Bra skrivet! Vi får nog oss synliga ska du se :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får vi, vi är så pass starka redan! <3

      Radera
  2. Instämmer i att det var mycket bra skrivet. Jag har haft diabetes sen 1969 (6 maj om jag minns rätt från några papper) och har klarat min lever och mina njurar bra. Har endast haft en laserbehandling på ena ögat och det är ett par år sedan nu. Så läkarna är lite fundersamma att det gått så bra. Så ibland kan man ha tur. Nu har jag dock fått hjärtfel, men där har jag även andra saker emot mig. Diabetes samt hjärtfel från både mammas och pappas sida. Så man kan klara sig bra ifrån det också. Tänk bara på att be läkare kontrollera ert B12 blodresultat, för diabetiker skall egentligen ta B12 och folsyra i förebyggande syfte. För också aspirin på tal för det är en annan sak som en diabetiker skall tänka på att få i förebyggande syfte. Med det kan man slippa hjärtproblemen.
    Så här är lite både negativa och positiva saker att ta till sig.
    När jag var liten bakade mamma åt mig så att jag skulle få lite bullar och kakor också, annars var det inget prat om diabetes, eller "sockersjuka" som det kallades. =)

    Sandra du är en stjärna nedkommen från himlen, som orkar ta itu med och som vill hjälpa andra. Sköt om dig och kramar =)

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet! Bra jobbat... är man besviken på ngt ska man inte gnälla, kavla upp ärmarna å hugg i! Det gäller i alla sammanhang. Jag vet att du både vill och kan. Lycka till!

    SvaraRadera