onsdag 5 augusti 2015

073. Att vara stenrik

Och så kom dagen, eller egentligen kvällen, när grävmaskinen äntligen kom!
Om någon trodde att Svetsaren var ivrig över att se sina pojkdrömmars fordon rulla in på en lavett på hans gårdsplan, så är det inget i jämförelse med hur jag kände mig. Genast när jag såg ekipaget närma sig längs vägen ropade jag uppspelt "den e här!" slet upp ytterdörren och rusade ut. Rastlöst hoppade jag jämfota och viftade med händerna, jag ville ge den mäktiga maskinen en stor kram för att jag äntligen skulle slippa bo på en ojämn sommaräng.

Som självutnämnd "projektchef" hade jag med mig min plan härifrån bloggen, som jag ritat och som Ni hjälpt mig med, och började ivrigt peka, visa och berätta. Egentligen vet jag ju inget om markbyggnation - men jag räknade med att man med en stor dos fantasi och visuell förmåga kan komma långt, typ.
Jag skulle ju trots allt inte utföra arbetet själv, det är ju sådant man anlitar proffs till, stackars yrkesman...

Och tur var väl det, att jag fick fantisera, det som jag gör bäst, så fick proffset sköta den grundläggande verkligheten, det som han gör absolut bäst - för bäst, det blev det! Problemet var väl snarare det att när jag hade färdigt fantiserat så fick jag börja hjälpa till. Eller tja, det var väl inte jag som var själva problemet, det var marken vi byggt på som gjorde att vi stötte på sten.
Bokstavligen.
I hundra miljoner tusental.
Potatisstora stenar i det oändliga dök upp när maskinen hade skalat bort det översta lagret av matjord med skräpgräs och rötter för att förbereda nya jord att så in gräsmattan i.

Grannens hus i bakgrunden, Svetsaren som jobbar och de resterande stenarna i förgrunden...
Detta var i och för sig heller inget problem, de var ju bara att plocka bort. En efter en efter en...
Det var här där jag blev problemet. Gnällig och uttråkad såg jag ingen ände på stenarna.
"De måste växa här" tänkte jag, "det är här de har odlat all världens sten... sedan stenåldern." 
Frontlastarskopa efter frontlastarskopa fylldes för hand med sten och kördes bort och ingenstans tycktes de till synes minska.

En av alla skopor med sten som vi kört bort.

Till sist gav jag upp.
"Vad behöver vi egentligen såhär stor gräsmatta till?" undrade jag och kastade en sten som missade skopan med en meter i sidled och två meter i längd. "Vi har ju redan en stor plätt på andra sidan huset, räcker inte det? Det är bara en massa jobb med att klippa och sköta..." Nästa sten missade också.
"Jag arrenderar ut skiten!" utbrast jag och missade skopan igen. "En markägare behöver nog dethär grustaget mer än oss!" Nu siktade jag inte längre, resultatet var ju ändå detsamma.
Svetsaren tyckte jag var lite drastisk och bad mig gå in och kolla blodsockret. Pah!

Så, alla bönder därute som läser min blogg, nu har jag en finfin bit odlingsmark att arrendera ut! Den sträcker sig från grannens tomt fram till, i linje med, baksidan av vårt garage (på bredden) och på längden från den andra grannens åker fram till riksåttan, typ. Dock är jag jättedyr på arrendet  för jag har trots allt plockat bort typ hälften av alla stenar som syntes innan jag gav upp. Priset baserar sig alltså på sveda och värk samt en garanterat rikligare skörd tack vare detta, och är därmed inte förhandlingsbart. 

Jag hoppas Ni andra är nyfikna på att se hur gårdsplanen ser ut såhär långt, än är vi inte klara, men tre dagar med grävmaskin ger verkligen drastiska resultat snabbt! Hålls kvar, nästa inlägg kommer att innehålla en fotobomb med före, under och just nu bilder! :)

//lillHill, steinrik och itt så träffsäker...   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar