torsdag 20 september 2012

008. Vem är mer värd?

Det finns två saker som jag alltid bär med mig, som jag alltid har på mig.
Spelar ingen roll var jag är, med vem jag är, eller vad jag gör, dessa två består.

Först av allt är det min förlovningsring. Den har en särskild plats i mitt hjärta och på min hand. Den är absolut det mest speciella och originella i smyckesväg du kan tänka dig, och den är min! Det bästa av allt, det som gör den ovärderlig för mig, är inte bara det att den är den enda i sitt slag, utan att den verkligen är min ring, tanken bakom, ja, hela processen bakom denna lätta lilla förädlade tingest, är bara för mig, för oss.

När vi började fundera kring vår förlovning kändes det som om jag hade ett omöjligt krav på våra ringar. Det är nämligen så att jag är allergisk mot nickel, ja i princip alla oäkta metaller och metallblandningar, samt guld. Därför är alla smycken jag bär antingen silver, rostfritt eller kirurgiskt stål. Gärna ville jag att även förlovningsringen skulle gå i samma färgton, för att smälta in just med de smycken jag redan äger, utan att för den skull vara just en vanlig silverring, jag ville ha något mera sofistikerat, något mera modernt, något mera personligt. Jag var villrådig, men min Fästman är inte min fästman för intet! 

S A M M A N S V E T S A D E  11V11V11
Min Fästman driver nämligen sitt eget företag inom metallbranschen, han är kunnig inom sitt område och är dessutom en mycket skicklig svetsare. Att jag var in och flamsade på han specialområde är en lätt underdrift. Titan var hans svar på alla mina frågor. Titan; lätt som aluminium, hårt som stål och ädelt som guld. Sofistikerat och modern!

Hur man får den personlig visste han också. Han tog ett papper, en penna, lade sig i sängen bredvid mig och sa "såhär har jag tänkt". han skissade upp två ringar, förklarade titanens olika egenskaper och möjligheter och visade sedan sin idé. Två identiska ringar så nära som på storleken, där kanterna är fasade och polerade till oklanderlig glans. Ytan på ringen blästras för att bli sammetslik och matt för att sedan graveras. Ytans matthet gör att graveringen blankhet blir ännu mera skinande och nästan stiger upp ur ringen. Jag var mållös, det var meningen.

Ringarna gjorde han själv åt oss ute i sin hall på kvällstid och den 11.11.11 förlovade vi oss sedan i Stockholm.
Nyfiken på vad graveringen runtomkring säger?
SAMMANSVETSADE, vad annat kan man förvänta sig av min svetsare?

Ringen och Armbandet, de två oersättliga! Och vad gillar ni de höstiga färgerna i bakgrunden?
Detdär är tyget till mitt senaste projekt i skolan, sprakande eller hur?
Det andra som jag aldrig tar av mig är givetvis mitt diabetesarmband. En bred länkad kedja i rostfritt stål, med DIABETES tydligt skrivet två gånger och den kännspaka diabetessymbolen "de fyra sockerbitarna"  mellan dessa.

Kom ihåg, och detta är viktigt, ni som är diabetiker har rätt att använda och bära dessa i alla lägen och situationer. Själv arbetade jag tidigare på en stor livsmedelsindustri i den närbelägna staden. Jag var på en linje som packade råa matvaror som sedan åkte direkt ute till butikerna. Hygien i detta sammanhang är A och O. Alla använde skyddskläder (rock, byxor, mössa) som byttes och tvättades varje dag. Vantar bytte man minst varje pass och skyddshandskarna som var utanpå byttes efter varje moment. Skorna desinficerades och tvättades mellan varje paus. Nagellack, alla typer av smycken; örhängen, klockor, ringar och halsband var förbjudna och smink skulle användas sparsamt. Allt detta är självklart och ett måste i en process som handhar livsmedel.

Mitt insjuknande kom mitt i min arbetsperiod på detta företag. Som ny diabetiker är det mycket som man är osäker på, insulindoserna är kanske inte helt rätt inställda ännu, dethär med räknade av kolhydrater sitter inte till hundra ännu och man är nu helt enkelt allmänt vilsen vad gäller ens egen kropp. Jag vägrade ta av mig mitt armband, för det var det enda jag var säker på just då; att jag var diabetiker, skulle någonting hända mig under arbetsdagen, så skulle mitt armband skvallra om vad som troligtvis var felet.
Det var min enda livlina när jag själv inte visste hur jag skulle bete mig, att någon annan troligtvis skulle veta bättre, bara de fick en chans.

Det blev diskussioner förstås, chefen ansåg att mitt armband skulle bort, hygienregler var hygienregler och skulle åtföljas av alla, varför skulle jag vara ett undantag? Jag påpekade att det inte var jag som var undantaget, min sjukdom var det,  alla diabetiker borde vara det. Jag ifrågasatte hur stor sannolikheten egentligen är om jag bär mitt armband som finns under skyddsrocken, innan för vantarna och handskarna, under ärmskyddet, att det blir en nationell smittokris med massdöd som följd, jämfört med sannolikheten att jag lämnar mitt armband i mitt klädskåp, får ett blodsockerfall, faller i koma och dör, för att ingen visste var som var fel och borde göras. (Jag vet, jag är bra på att överdriva både på massdödsfronten och på koma-döden, men allt måste ju dras till sin spets i viktiga förhandlingar.)
Vad var viktigare? Vad tror ni?

Diskussionen togs upp med arbetsskyddet som flaggande till min fördel. Det står till och med som undantagsparagraf i den allmänna hygienlagen att de som bär armband eller halsband för att märka upp sina kroniska sjukdomar har rätt att bära dessa, för sin egen och andras säkerhet. Så egentligen var detta aldrig en tvist, detta skulle och skall aldrig behöva bli en diskussion, någonstans, det vara bara någon som inte läst det finstilta tillräckligt bra.

Så, kom ihåg, du har lagen på din sida, utnyttja den, ditt liv är lika viktigt som alla andras.
Mitt Diabetes-armband hittar ni alltid kring min högra handled.
Dessutom har jag även en diabetestatuering av det större slaget, är det någon som är nyfiken på att se den?

Lika värdefull som alla andra,
trots att jag bara är en Sandra.

5 kommentarer:

  1. Vatå "bara en Sandra"?! :o bäter än så kan e väl itt bli?! ;) ja show me The tatuering!!!

    SvaraRadera
  2. Lugn Sandra, lugn! Tänk på att stresshormonet kortisol höjer blodsockret, tänk på din fina raka kurva! ;)

    Å no har du ju rätt, he er no svårt ti hitt na bäter än en Sandra, en sån Typ 1-Sandra dessutom ;)

    SvaraRadera
  3. Du är nog duktig!!! Det är bra att det finns en Sandra som du!!! Hur många har inte du hjälpt med dina inlägg och dina åsikter. Själv har jag ett armband som är svart med "koppar" märke samt ett rött med silver märke för hjärtat. Skulle inte vilja röra mig utan dessa längre. Det kan som du säger, vara skillnad mellan liv och död! Det är bra! Stå på dig!!! Kram från Betta

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK!!
      Jag hoppas jag kan hjälpa någon, åtminstone hjälper jag mig själv med att få berätta det jag vet och fråga det jag vill veta här.

      Som jag sa tidigare åt en kvinna som hörde av sig via e-post, att när jag insjuknade ville jag veta allt, kunna allt, för att känna mig mindre ensam och vilsen. Men desto mer jag lärde mig, desto mer jag visste, desto vilsnare och ensammare blev jag.

      Jag kom inte närmare min omgivning jag kom närmare min sjukdom. Först nu, genom denna blogg, har jag nytta av allt jag vet och vill veta och kan förhoppningsvis i små enkla texter komma närmare min omgivning. Samtidigt kanske även få andra diabetikers där ute att inte känna sig så vilsna och ensamma som jag gjorde först.

      Oj, koppar på svart, det låter verkligen häftigt! Jag funderar på att skaffa ett till, för att ha att växla mellan, efter humör och klädsel (skall ju trots allt bära dessa minst 70 år till, så man kan ju unna sig lite variation, hehe) och då låter dendär kombination inte alls som en dum idé, hmm :)

      Kramar!

      Radera
  4. wow vilka fiina ringar:) vill o ha na liknand ;D
    om du nangang har tid så kan du kolla in min bildblogg :
    http://karkkisbildblogg.blogspot.fi/
    Vi sko noo böv råkas jer nadag,tu/ni bor ju int så langt ifrån:)
    H:Carolin

    SvaraRadera