Att plocka lingon är absolut inte min grej, jag äter ogärna de flesta slag av bär oavsett om de är färska, frysta eller förädlade till safter, sylter, krämer eller kompotter. Huäh, det är bara sådan jag är. Och det värsta jag vet är jordgubbar och hallon, huäh igen. Jag vet, jag är inte som du.
Att vandra i skog och mark är annars helt okej, men sedan ungefär tre veckor tillbaka är även detta otänkbart tack vare älgflugan. Hela vintern, våren och sommaren har jag och min trogna hund vandrat våra skogsrundor men nu tar det stopp tills snön ligger i täta drivor igen. Då allt liv som är mindre än min lilla spaniel har flugit söderut, gått i dvala eller frusit ihjäl. Vi sitter alltså med näsorna tryckta mot fönsterrutan, spanieln och jag, och inväntar ond bråd död.
Hösten är den vackraste årstiden och den är verkligen ett slöseri med färger, väder och möjligheter när det kommer till en person som mig. Otacksam är jag innanför mitt fönster, diabetikern som drömmer om paj, när hösten bjuder in till ruskaresa kring knuten. Och nån paj blev det inte heller idag, vilket slöseri!
Söndagar är de dagar man tar det lugnt, det är ju dagen efter en lördagskväll. Verkligen praktiskt att de är inplanerade så, att veckans lugnaste dag infaller efter veckans vildaste kväll. Eller kanske det är något som fallit sig helt naturligt? Hur som helst var denna lördag inget undantag, nu när jag tänker efter kan jag inte komma på en enda lördagskväll det närmaste halvåret, året, som fallit utanför denna regel. Missförstå mig rätt, det är inte fest-fest-fest varje lördag i mitt liv, men kompiskretsen har fungerat så att inne i veckorna arbetar man med sitt och sedan när det blir till helg har man mötts upp hos någon för att ses, ta ett vinglas, kanske bowla, spela biljard eller bara prata in på småtimmarna. Ett sätt att umgås med alla och ta igen veckan som gått.
Nu vet dock alla, som umgås med mig alla dessa otaliga lördagskvällar, att jag inte dricker. Fel, att jag väldigt sällan dricker. Jag är inte nykterist, men jag är diabetiker. Så min orsak, min enda orsak är, igen, just du min diabetes. Självvalt, självklart. Ingen har förbjudit mig, det finns egentligen inga hinder, det är bara en fråga om vad jag prioriterar.
Dricker jag, blir jag precis som alla andra, påverkad av den alkohol jag drar i mig. Samtidigt är jag ju fortfarande diabetiker, så min förpliktelser gentemot mig själv och min hälsa kvarstår. Tumregeln för ett långt och friskt liv lyder: Jag måste ha koll på mitt socker i alla lägen. När jag äter, när jag tränar, när jag sover och så även när jag är full. Hur många av er har koll, på någonting, vad som helst, när ni är fulla?
Tänkte väl det.
Kan man tumma på den regel? Kan man någon gång slappna av? Måste alltid jag vara så präktig?
Klart man kan tumma, tumma så mycket ni vill. Slappna av? I mitt fall är detta med att inte få ta en cider eller inte få ta två glas vin varje helg inte ett problem, inget hinder för mig från att vara en social och stark personlighet. Ni som träffat mig som person vet att jag är långt ifrån en tyst och blyg människa. Att jag är den mest högljudda, den vildast dansande och den som hamnar i centrum oftast dessa lördagskvällar är en regel snarare än ett undantag. Jag kan tacka min personlighet för att jag smälter så bra in bland mina festande vänner. Och det är inte bara en gång som folk misstroget sedan sett på när jag satt mig bakom ratten och kört folk hem efteråt.
Jag vill inte framstå som präktig. Det är bara det att jag inte ser det som om jag avstår från något, för jag har inget behov, och vill jag ha en cider en helg, så tar jag en, svårare än så är det inte.
Problemet kommer sedan när man dricker mycket och kanske inte har så bra koll som man borde ha just då. Man blir sämre på att känna på sig när något inte är som det ska med ens sockernivå. Tänk dig själv; jag vet att mitt socker är på sjunkande när jag blir darrig, får dimmigare syn, börjar kallsvettas och känner mig ostadig på benen. Jag vet att jag har druckit när jag blir darrig, får dimmigare syn, får varmt och börjar svettas och känner mig ostadig på benen. Symtomen är exakt de samma, man kan inte särskilja den ena från den andra utan att ta regelbundna sockermätningar under kvällens lopp, vilket kanske inte är så lätt att komma ihåg eller ens bry sig om om man är lite rund under fötterna.
En annan sak som man kanske inte tänker på är att se till att fingrarna är rena när man kollar. Man vet hur det är i en stökig nattklubb; jag beställer alltid sötsliskiga drinkar, det är trångt, nån knuffas, man vinglar till och lite av drinken rinner längs kanterna och man får juice på fingrarna. I vimlet tänker man inte efter, tar ett sockerprov, som på grund av att blodet filtreras genom juicelagret ger ett för högt värde, detta man kanske då i misstag korrigerar och så är det hänt. Jag vill inte låta som en domedagsprofet, jag vill bara säga att små misstag sker så lätt när man inte är sitt vanliga, skarpa jag.
Levern fungerar inte heller som den ska när man dricker. Eller jo, den fungerar exakt som den ska, den renar blodet från alkohol så mycket den hinner medan du häller i dig så mycket du hinner. Problemet är att levern har fler än en funktion, men för att dra en parallell till till mannen, klarar den bara av att göra en sak åt gången. Ingen multi-tasking här inte. Levern skall nämligen leverera socker ut i blodet ifall nivån av någon anledning skulle sjunka. Så får man då ett blodsocker fall under festandet måste man själv se till att få tag i socker utifrån, levern som annars skulle ha skjutit in med lite hjälp, är upptagen med annat.
Goda vänner är det bästa att ha med sig när man gör staden osäker. Goda vänner som vet. Goda vänner som kan. Ingen vill bli plockad upp av polisen och sättas i fyllecell för tillnyktring när man egentligen tuppat av på grund av ett långt blodsocker och behöver vård. Genast.
För kom ihåg, symptomerna är samma, men följderna är livsavgörande.
Det vet goda vänner och nu vet även ni det.
Var goda vänner när ni är ute på stan, allt kanske inte är som det ser ut att vara.
Och diabetiker, jag ber er, ha på er era diabetesarmband eller -halsband, det är en billig livförsäkring!
 |
| lillHill och Fästmannen, på 50- och 60-tals maskerad förra lördagen. |
 |
| Forsbys årliga fest. |
lillHill
Bra skrivet... igen :) Tack för att du upplyser omgivningen!!!
SvaraRaderaTack Malin! :) Jag kan inte förändra mig själv och bli frisk, men jag kan ju alltid försöka förändra världen runt omkring då istället, haha ;)
Radera