torsdag 6 september 2012

006. Skolan, Gud och Döden

Nu sitter jag här och tänker igen.
Hur mycket har jag, igen, inte tänkt denhär senaste tiden?
De senaste veckorna. På dig, min diabetes, på dig.
Hur mycket tid och hur mycket tankar stjäl du inte?
Måste varenda litet val jag gör, varenda liten struntsak vara så avgörande på hur vi mår ihop?

För ungefär fyra veckor sedan påbörjade jag en ny utbildning, jag började gå i skola pånytt.
Jag hade i våras kommit till en punkt där jag, igen på grund av diabetes, behövde göra nya val och se över min framtid. Att träna professionellt, att försörja sig på att träna och träna andra i synnerhet, är kanske inte det mest optimala yrket för en typ 1 diabetiker. Jag säger inte att det är omöjligt, jag säger bara att pusslandet med kost, motion, vila,  insulin och tid kan driva dig till vansinne för att det tar så mycket av din tid och din energi. Energi som du förbrukar i kulisserna bara för att kunna agera och fungera "normalt".

Så jag tröttnade. Tröttnade på att ägna nästan hela min vakna tid åt att tänka vad jag ska äta när för att få maximalt med energi för att orka träna en viss tid, utan att ät för mycket så att sockret blir för högt, utan att äta för lite så jag får ett hypo (ett lågt blodsockervärde) mitt under ett pass. Samtidigt som jag måste veta exakt när jag äter det jag äter för att inte riskera att avståndet mellan måltiden och mina träningar blir för långt och då riskera ett sockerfall, eller att jag äter för tätt inpå en träning och då igen har så mycket "aktivt insulin" kvar i kroppen efter måltiden att det påverkas av träningen och då igen ger ett hypo.

Sen kommer frågan när slår jag på "träningsinsulinet" (en sänkning av basaldosen) för att hålla ett jämt och bra värde under alla aktiva timmar utan att det vare sig stiger eller sjunker under denna tid. Hur länge skall denna funktion då sedan vara påslagen? En hel timme före träningen börjar och sen under alla de timmar träningen pågår? Skall den startas tidigare och avslutas senare? Tvärt om?Och vad ställer jag in mitt "träningsinsulin" på? 80% av vad basaldosen vanligen ligger på? 75%? 70%? Eller tar jag helt bort pumpen under min träning?

Bör jag dessutom höja basaldosen efter min träning över den normala dosen (typ till 120%)  för att kroppens egen sockerproduktion har stressats igång under träningen men har lite svårt att veta när jag tänkt sluta, och därför alltid drar över och på så vis ger sockervärdet en skyhög skjuts efter vissa tyngre pass?

Blev du trött i huvudet av att bara läsa mina funderingar?
Välkommen till min värld, ibland är jag också trött i huvudet, men jag försöker hålla det inom mig, att gnälla och jämra sig gör varken mig friskare eller min omgivning trivsammare. Men ändå, nog är man ju innerst inne djupt trött på att varje måltid är en matematisk formel, varje lite promenad eller fysisk ansträngning är ett vågspel, där kost vägs mot tid och intensitet, där varje slapp timme i soffan höjer sockret och varje timme i solen sänker. Där ett inrutat och rutinerat liv är a och o, där överraskningar och spontanitet inte existerar. Man äter regelbundet var tredje vaken timme, smått och hälsosamt utan utsvävningar, man arbetar med ett lugnt och rutinfast jobb, man har samma fritidsintresse (stavgång, hell yeah!) varje kväll och var natt kommer man sig tidigt i säng. Som person är man lugn, stressar aldrig och är jämn i humöret. Man är en programmerad robot med en 24 timmars agenda som looopar dag ut och dag in, år efter år. Din kropp vet vad som sker när, likaså din diabetes.
Din diabetes mår bra. Gör du?

Som huvudpersonen sa i diabetesdukumentären "För barnets skull": "Det kanske är optimalt för mig att en dag äta lunchen först kl 4, men det är ju inte optimalt för min diabetes." Hur gör man då? Skall min diabetes styra och begränsa mitt liv, eller skall mitt liv få styra och förarga min diabetes (som då i sin tur gör mitt liv till ett helvete som tack).

Det heter att alla diabetiker måste bli vän med sin diabetes. Det är som att adda Hitler på Facebook.
"Här, gräv i mitt liv, lär känna mina vänner, du som är så (ö)känd gör mig säkert populär och öppnar säkert upp möjligheterna till spännande framtida jobb."


Diabetesen är till och med (ö)kändare än Hitler, är mycket mera aktuell i dagens samhälle, mera spridd (även om Finland har flest typ 1 diabetiker i världen) och kommer i längden att ta livet att fler människor än vad Adolf hann med. Det är min vän det, min diabetes.

Anledning till att jag trasslade in mig i detta inlägg till att börja med är att min diabetes inte gillar att sitta still i skolan. Han gnäller som sin vana trogen på nyheter och förändringar, men denna protest är den värsta jag hittills upplevt, och den går inte över! Första vecka gick bra, då trodde han naivt att skolgången bara var temporär, men måndagen vecka därpå kom första protesten, sockret sjönk inte under 10 mmol/l på hela dagen (och natten). Då var jag naiv och trodde att detta var tillfälligt (att jag aldrig lär mig), så jag lät dagarna gå och mitt stackars huvud grunna över vad ont jag nu gjort i mitt liv.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag kom tillbaka till jobbet efter min diagnos och en kollega helt allvarligt sa till mig att "Vissa straffar Gud mesama.") Min diabetes må vara ett levande helvete, men något straff det är det fanimej inte! (Dessutom hör jag inte till kyrkan, så vad en Gud som inte är min skulle gå och lägga sig i mitt liv kan man ju undra, jag tror nog han har tillräckligt med arbete att straffa sina egna.)

Nu kom jag av mig igen. Nåja, testade att köra andra delen av vecka två på 125% (alltså en 25% höjning av basala insulindosen) för att se om detta skulle hjälpa. Det gjorde det, så jag gick då in och ändrade mitt program och höjde alla dygnets vakna basaldoser med 25% (de nattliga doserna höjde jag med ca 15%). Detta fungerade inte alls vecka 3, när sockret igen inte sjönk under 10 mmol/l.
Nu är jag inne på den fjärde veckan och mitt socker har nu under tre veckor (med några få utspridda timmars undantag) inte gått under 10 strecket, det är ganska farligt och tröttsamt i längden.

Just nu i skrivandets stund testar jag på att köra ytterligare 25% på den redan ökade balsaldosen. Det tycks fungera, åtminstone för nu. Men är det friskt? (Ursäkta det lustiga uttrycket.) Att på under 3 veckors tid bli tvungen att höja basalen med över hälften, med mer än 50% av vad man vanligtvis har klarat sig på?

Jag har ju trots allt inte tränat på hela våren och sommaren, bara lite för egen del, så basalen höjdes redan första gången i ungefär mars/april från "aktivt-lite-insulin" till "normal-människa-insulin".

Alternativet är ju annars att jag av någon underlig anledning håller på att bli insulinresistent och på så vis inte kan tillgodogöra den insulin jag pumpar in i kroppen, mitt socker kommer isåfall att fortsätta stiga och jag kommer att dö. Men det är ju i och för sig inte en trevlig tanke, så jag håller mig till "hatar-att-sitta-still-i-skolan"-teorin istället.
Dötråkigt vissa gånger, men inte dödligt. ;)

Jag och världens bästa klass, mitt underbara BEKL12, vi är verkligen ett vinnande team! 

  lillHill

4 kommentarer:

  1. Hördu ja tror faktist på den teorin att din kropp inte tycker om att sitta stilla!! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur kan man tvivla på en person som heter Sandra och är diabetiker? Jag tror alltid på dig! ;) Men endå, låter det inte grymt att höja dagsdosen enligt följande:

      07:00: 1.000 till 1.75
      11:00: 0.900 till 1.50
      15:00: 0.750 till 1.25
      18:00: 0.750 till 1.25
      22:00: 0.725 till 1.15

      Jag har aldrig behövt så här mycket insulin tidigare...

      Radera
  2. Minns ännu första dagarna du hade diabetes, hur all bara blev fel, kommer aldrig att glömma de dagarna :( då allt förändrades. Känns ännu SOM on det hände förra veckan. ta hand on dig skruff boll. Ge aldrig upp, tids nog Finner de ett botemedel

    SvaraRadera
  3. ALLT var fel då, om jag inte missminner mig, till skillnad från nu är ALLT är rätt. En liten justering i insulindosen i en annars perfekt värld nu är långt ifrån det helvete jag levde i då.

    Att jag överlevde är ett mirakel, att jag aldrig gör om är ett faktum, att det hör till det förgångna är en självklarhet.

    SvaraRadera