 |
| http://www.diabetes.fi/d-kauppa/tunnukset |
Ja-a, tack och lov. Idag har jag ätit småkakor och wienerbröd, det är ju fredag, och jag valde heeelt själv. Mycket inspirerande plansch måste jag säga!
Trevlig helg!
Sandra
fredag 21 september 2012
009. D-Butiken och den fria viljan
D-Butiken eller D-Kauppa är namnet dit ni ska söka er för att få tag på Diabetes armband och halsband. Klicka här så kommer ni rakt på dessa produkter. Det finns en hel rad av valmöjligheter, så säkert hittar alla något som passar en själv. Det är kanske är lite av ett måste att bära dessa, självvalt igen, men ändå, så då kan det ju åtminstone vara snyggt och passa ens egen stil.
Annat roligt som man hittar i D-Butiken är bland annat kokböcker, infoblad om diabetes, om barn med diabetes, om tecken på lågt- respektive högt socker, allt med fina illustrationer. Dessutom finns där planscher med häftigheter som kostcirkel (och kostpyramiden) och hur många kolhydrater ett fat fullkornsgröt med rågkli på eller en rågbrödssmörgås med sallad innehåller jämfört med en näve kakor, ett wienerbröd eller en chokladbit. Den stora, förmanande rubriken lyder: DU VÄLJDER SJÄLV.
Ja-a, tack och lov. Idag har jag ätit småkakor och wienerbröd, det är ju fredag, och jag valde heeelt själv. Mycket inspirerande plansch måste jag säga!
Trevlig helg!
Sandra
Ja-a, tack och lov. Idag har jag ätit småkakor och wienerbröd, det är ju fredag, och jag valde heeelt själv. Mycket inspirerande plansch måste jag säga!
Trevlig helg!
Sandra
torsdag 20 september 2012
008. Vem är mer värd?
Det finns två saker som jag alltid bär med mig, som jag alltid har på mig.
Spelar ingen roll var jag är, med vem jag är, eller vad jag gör, dessa två består.
Först av allt är det min förlovningsring. Den har en särskild plats i mitt hjärta och på min hand. Den är absolut det mest speciella och originella i smyckesväg du kan tänka dig, och den är min! Det bästa av allt, det som gör den ovärderlig för mig, är inte bara det att den är den enda i sitt slag, utan att den verkligen är min ring, tanken bakom, ja, hela processen bakom denna lätta lilla förädlade tingest, är bara för mig, för oss.
När vi började fundera kring vår förlovning kändes det som om jag hade ett omöjligt krav på våra ringar. Det är nämligen så att jag är allergisk mot nickel, ja i princip alla oäkta metaller och metallblandningar, samt guld. Därför är alla smycken jag bär antingen silver, rostfritt eller kirurgiskt stål. Gärna ville jag att även förlovningsringen skulle gå i samma färgton, för att smälta in just med de smycken jag redan äger, utan att för den skull vara just en vanlig silverring, jag ville ha något mera sofistikerat, något mera modernt, något mera personligt. Jag var villrådig, men min Fästman är inte min fästman för intet!
Min Fästman driver nämligen sitt eget företag inom metallbranschen, han är kunnig inom sitt område och är dessutom en mycket skicklig svetsare. Att jag var in och flamsade på han specialområde är en lätt underdrift. Titan var hans svar på alla mina frågor. Titan; lätt som aluminium, hårt som stål och ädelt som guld. Sofistikerat och modern!
Hur man får den personlig visste han också. Han tog ett papper, en penna, lade sig i sängen bredvid mig och sa "såhär har jag tänkt". han skissade upp två ringar, förklarade titanens olika egenskaper och möjligheter och visade sedan sin idé. Två identiska ringar så nära som på storleken, där kanterna är fasade och polerade till oklanderlig glans. Ytan på ringen blästras för att bli sammetslik och matt för att sedan graveras. Ytans matthet gör att graveringen blankhet blir ännu mera skinande och nästan stiger upp ur ringen. Jag var mållös, det var meningen.
Ringarna gjorde han själv åt oss ute i sin hall på kvällstid och den 11.11.11 förlovade vi oss sedan i Stockholm.
Nyfiken på vad graveringen runtomkring säger?
SAMMANSVETSADE, vad annat kan man förvänta sig av min svetsare?
Det andra som jag aldrig tar av mig är givetvis mitt diabetesarmband. En bred länkad kedja i rostfritt stål, med DIABETES tydligt skrivet två gånger och den kännspaka diabetessymbolen "de fyra sockerbitarna" mellan dessa.
Kom ihåg, och detta är viktigt, ni som är diabetiker har rätt att använda och bära dessa i alla lägen och situationer. Själv arbetade jag tidigare på en stor livsmedelsindustri i den närbelägna staden. Jag var på en linje som packade råa matvaror som sedan åkte direkt ute till butikerna. Hygien i detta sammanhang är A och O. Alla använde skyddskläder (rock, byxor, mössa) som byttes och tvättades varje dag. Vantar bytte man minst varje pass och skyddshandskarna som var utanpå byttes efter varje moment. Skorna desinficerades och tvättades mellan varje paus. Nagellack, alla typer av smycken; örhängen, klockor, ringar och halsband var förbjudna och smink skulle användas sparsamt. Allt detta är självklart och ett måste i en process som handhar livsmedel.
Mitt insjuknande kom mitt i min arbetsperiod på detta företag. Som ny diabetiker är det mycket som man är osäker på, insulindoserna är kanske inte helt rätt inställda ännu, dethär med räknade av kolhydrater sitter inte till hundra ännu och man är nu helt enkelt allmänt vilsen vad gäller ens egen kropp. Jag vägrade ta av mig mitt armband, för det var det enda jag var säker på just då; att jag var diabetiker, skulle någonting hända mig under arbetsdagen, så skulle mitt armband skvallra om vad som troligtvis var felet.
Det var min enda livlina när jag själv inte visste hur jag skulle bete mig, att någon annan troligtvis skulle veta bättre, bara de fick en chans.
Det blev diskussioner förstås, chefen ansåg att mitt armband skulle bort, hygienregler var hygienregler och skulle åtföljas av alla, varför skulle jag vara ett undantag? Jag påpekade att det inte var jag som var undantaget, min sjukdom var det, alla diabetiker borde vara det. Jag ifrågasatte hur stor sannolikheten egentligen är om jag bär mitt armband som finns under skyddsrocken, innan för vantarna och handskarna, under ärmskyddet, att det blir en nationell smittokris med massdöd som följd, jämfört med sannolikheten att jag lämnar mitt armband i mitt klädskåp, får ett blodsockerfall, faller i koma och dör, för att ingen visste var som var fel och borde göras. (Jag vet, jag är bra på att överdriva både på massdödsfronten och på koma-döden, men allt måste ju dras till sin spets i viktiga förhandlingar.)
Vad var viktigare? Vad tror ni?
Diskussionen togs upp med arbetsskyddet som flaggande till min fördel. Det står till och med som undantagsparagraf i den allmänna hygienlagen att de som bär armband eller halsband för att märka upp sina kroniska sjukdomar har rätt att bära dessa, för sin egen och andras säkerhet. Så egentligen var detta aldrig en tvist, detta skulle och skall aldrig behöva bli en diskussion, någonstans, det vara bara någon som inte läst det finstilta tillräckligt bra.
Så, kom ihåg, du har lagen på din sida, utnyttja den, ditt liv är lika viktigt som alla andras.
Lika värdefull som alla andra,
trots att jag bara är en Sandra.
Spelar ingen roll var jag är, med vem jag är, eller vad jag gör, dessa två består.
Först av allt är det min förlovningsring. Den har en särskild plats i mitt hjärta och på min hand. Den är absolut det mest speciella och originella i smyckesväg du kan tänka dig, och den är min! Det bästa av allt, det som gör den ovärderlig för mig, är inte bara det att den är den enda i sitt slag, utan att den verkligen är min ring, tanken bakom, ja, hela processen bakom denna lätta lilla förädlade tingest, är bara för mig, för oss.
När vi började fundera kring vår förlovning kändes det som om jag hade ett omöjligt krav på våra ringar. Det är nämligen så att jag är allergisk mot nickel, ja i princip alla oäkta metaller och metallblandningar, samt guld. Därför är alla smycken jag bär antingen silver, rostfritt eller kirurgiskt stål. Gärna ville jag att även förlovningsringen skulle gå i samma färgton, för att smälta in just med de smycken jag redan äger, utan att för den skull vara just en vanlig silverring, jag ville ha något mera sofistikerat, något mera modernt, något mera personligt. Jag var villrådig, men min Fästman är inte min fästman för intet!
 |
| S A M M A N S V E T S A D E 11V11V11 |
Hur man får den personlig visste han också. Han tog ett papper, en penna, lade sig i sängen bredvid mig och sa "såhär har jag tänkt". han skissade upp två ringar, förklarade titanens olika egenskaper och möjligheter och visade sedan sin idé. Två identiska ringar så nära som på storleken, där kanterna är fasade och polerade till oklanderlig glans. Ytan på ringen blästras för att bli sammetslik och matt för att sedan graveras. Ytans matthet gör att graveringen blankhet blir ännu mera skinande och nästan stiger upp ur ringen. Jag var mållös, det var meningen.
Ringarna gjorde han själv åt oss ute i sin hall på kvällstid och den 11.11.11 förlovade vi oss sedan i Stockholm.
Nyfiken på vad graveringen runtomkring säger?
SAMMANSVETSADE, vad annat kan man förvänta sig av min svetsare?
 |
| Ringen och Armbandet, de två oersättliga! Och vad gillar ni de höstiga färgerna i bakgrunden? Detdär är tyget till mitt senaste projekt i skolan, sprakande eller hur? |
Kom ihåg, och detta är viktigt, ni som är diabetiker har rätt att använda och bära dessa i alla lägen och situationer. Själv arbetade jag tidigare på en stor livsmedelsindustri i den närbelägna staden. Jag var på en linje som packade råa matvaror som sedan åkte direkt ute till butikerna. Hygien i detta sammanhang är A och O. Alla använde skyddskläder (rock, byxor, mössa) som byttes och tvättades varje dag. Vantar bytte man minst varje pass och skyddshandskarna som var utanpå byttes efter varje moment. Skorna desinficerades och tvättades mellan varje paus. Nagellack, alla typer av smycken; örhängen, klockor, ringar och halsband var förbjudna och smink skulle användas sparsamt. Allt detta är självklart och ett måste i en process som handhar livsmedel.
Mitt insjuknande kom mitt i min arbetsperiod på detta företag. Som ny diabetiker är det mycket som man är osäker på, insulindoserna är kanske inte helt rätt inställda ännu, dethär med räknade av kolhydrater sitter inte till hundra ännu och man är nu helt enkelt allmänt vilsen vad gäller ens egen kropp. Jag vägrade ta av mig mitt armband, för det var det enda jag var säker på just då; att jag var diabetiker, skulle någonting hända mig under arbetsdagen, så skulle mitt armband skvallra om vad som troligtvis var felet.
Det var min enda livlina när jag själv inte visste hur jag skulle bete mig, att någon annan troligtvis skulle veta bättre, bara de fick en chans.
Det blev diskussioner förstås, chefen ansåg att mitt armband skulle bort, hygienregler var hygienregler och skulle åtföljas av alla, varför skulle jag vara ett undantag? Jag påpekade att det inte var jag som var undantaget, min sjukdom var det, alla diabetiker borde vara det. Jag ifrågasatte hur stor sannolikheten egentligen är om jag bär mitt armband som finns under skyddsrocken, innan för vantarna och handskarna, under ärmskyddet, att det blir en nationell smittokris med massdöd som följd, jämfört med sannolikheten att jag lämnar mitt armband i mitt klädskåp, får ett blodsockerfall, faller i koma och dör, för att ingen visste var som var fel och borde göras. (Jag vet, jag är bra på att överdriva både på massdödsfronten och på koma-döden, men allt måste ju dras till sin spets i viktiga förhandlingar.)
Vad var viktigare? Vad tror ni?
Diskussionen togs upp med arbetsskyddet som flaggande till min fördel. Det står till och med som undantagsparagraf i den allmänna hygienlagen att de som bär armband eller halsband för att märka upp sina kroniska sjukdomar har rätt att bära dessa, för sin egen och andras säkerhet. Så egentligen var detta aldrig en tvist, detta skulle och skall aldrig behöva bli en diskussion, någonstans, det vara bara någon som inte läst det finstilta tillräckligt bra.
Så, kom ihåg, du har lagen på din sida, utnyttja den, ditt liv är lika viktigt som alla andras.
 |
| Mitt Diabetes-armband hittar ni alltid kring min högra handled. Dessutom har jag även en diabetestatuering av det större slaget, är det någon som är nyfiken på att se den? |
Lika värdefull som alla andra,
trots att jag bara är en Sandra.
söndag 16 september 2012
007. Alkohol
Solen skiner från en klarblå himmel, det är söndag och vädret är det bästa tänkbara en höstdag som denna; varmt, färgsprakande och inbjudande. Man får lust att vandra i skog och mark, plocka bär och baka paj. Dock är det sistnämnda det enda jag verkligen skulle göra i verkligheten.
Att plocka lingon är absolut inte min grej, jag äter ogärna de flesta slag av bär oavsett om de är färska, frysta eller förädlade till safter, sylter, krämer eller kompotter. Huäh, det är bara sådan jag är. Och det värsta jag vet är jordgubbar och hallon, huäh igen. Jag vet, jag är inte som du.
Att vandra i skog och mark är annars helt okej, men sedan ungefär tre veckor tillbaka är även detta otänkbart tack vare älgflugan. Hela vintern, våren och sommaren har jag och min trogna hund vandrat våra skogsrundor men nu tar det stopp tills snön ligger i täta drivor igen. Då allt liv som är mindre än min lilla spaniel har flugit söderut, gått i dvala eller frusit ihjäl. Vi sitter alltså med näsorna tryckta mot fönsterrutan, spanieln och jag, och inväntar ond bråd död.
Hösten är den vackraste årstiden och den är verkligen ett slöseri med färger, väder och möjligheter när det kommer till en person som mig. Otacksam är jag innanför mitt fönster, diabetikern som drömmer om paj, när hösten bjuder in till ruskaresa kring knuten. Och nån paj blev det inte heller idag, vilket slöseri!
Söndagar är de dagar man tar det lugnt, det är ju dagen efter en lördagskväll. Verkligen praktiskt att de är inplanerade så, att veckans lugnaste dag infaller efter veckans vildaste kväll. Eller kanske det är något som fallit sig helt naturligt? Hur som helst var denna lördag inget undantag, nu när jag tänker efter kan jag inte komma på en enda lördagskväll det närmaste halvåret, året, som fallit utanför denna regel. Missförstå mig rätt, det är inte fest-fest-fest varje lördag i mitt liv, men kompiskretsen har fungerat så att inne i veckorna arbetar man med sitt och sedan när det blir till helg har man mötts upp hos någon för att ses, ta ett vinglas, kanske bowla, spela biljard eller bara prata in på småtimmarna. Ett sätt att umgås med alla och ta igen veckan som gått.
Nu vet dock alla, som umgås med mig alla dessa otaliga lördagskvällar, att jag inte dricker. Fel, att jag väldigt sällan dricker. Jag är inte nykterist, men jag är diabetiker. Så min orsak, min enda orsak är, igen, just du min diabetes. Självvalt, självklart. Ingen har förbjudit mig, det finns egentligen inga hinder, det är bara en fråga om vad jag prioriterar.
Dricker jag, blir jag precis som alla andra, påverkad av den alkohol jag drar i mig. Samtidigt är jag ju fortfarande diabetiker, så min förpliktelser gentemot mig själv och min hälsa kvarstår. Tumregeln för ett långt och friskt liv lyder: Jag måste ha koll på mitt socker i alla lägen. När jag äter, när jag tränar, när jag sover och så även när jag är full. Hur många av er har koll, på någonting, vad som helst, när ni är fulla?
Tänkte väl det.
Kan man tumma på den regel? Kan man någon gång slappna av? Måste alltid jag vara så präktig?
Klart man kan tumma, tumma så mycket ni vill. Slappna av? I mitt fall är detta med att inte få ta en cider eller inte få ta två glas vin varje helg inte ett problem, inget hinder för mig från att vara en social och stark personlighet. Ni som träffat mig som person vet att jag är långt ifrån en tyst och blyg människa. Att jag är den mest högljudda, den vildast dansande och den som hamnar i centrum oftast dessa lördagskvällar är en regel snarare än ett undantag. Jag kan tacka min personlighet för att jag smälter så bra in bland mina festande vänner. Och det är inte bara en gång som folk misstroget sedan sett på när jag satt mig bakom ratten och kört folk hem efteråt.
Jag vill inte framstå som präktig. Det är bara det att jag inte ser det som om jag avstår från något, för jag har inget behov, och vill jag ha en cider en helg, så tar jag en, svårare än så är det inte.
Problemet kommer sedan när man dricker mycket och kanske inte har så bra koll som man borde ha just då. Man blir sämre på att känna på sig när något inte är som det ska med ens sockernivå. Tänk dig själv; jag vet att mitt socker är på sjunkande när jag blir darrig, får dimmigare syn, börjar kallsvettas och känner mig ostadig på benen. Jag vet att jag har druckit när jag blir darrig, får dimmigare syn, får varmt och börjar svettas och känner mig ostadig på benen. Symtomen är exakt de samma, man kan inte särskilja den ena från den andra utan att ta regelbundna sockermätningar under kvällens lopp, vilket kanske inte är så lätt att komma ihåg eller ens bry sig om om man är lite rund under fötterna.
En annan sak som man kanske inte tänker på är att se till att fingrarna är rena när man kollar. Man vet hur det är i en stökig nattklubb; jag beställer alltid sötsliskiga drinkar, det är trångt, nån knuffas, man vinglar till och lite av drinken rinner längs kanterna och man får juice på fingrarna. I vimlet tänker man inte efter, tar ett sockerprov, som på grund av att blodet filtreras genom juicelagret ger ett för högt värde, detta man kanske då i misstag korrigerar och så är det hänt. Jag vill inte låta som en domedagsprofet, jag vill bara säga att små misstag sker så lätt när man inte är sitt vanliga, skarpa jag.
Levern fungerar inte heller som den ska när man dricker. Eller jo, den fungerar exakt som den ska, den renar blodet från alkohol så mycket den hinner medan du häller i dig så mycket du hinner. Problemet är att levern har fler än en funktion, men för att dra en parallell till till mannen, klarar den bara av att göra en sak åt gången. Ingen multi-tasking här inte. Levern skall nämligen leverera socker ut i blodet ifall nivån av någon anledning skulle sjunka. Så får man då ett blodsocker fall under festandet måste man själv se till att få tag i socker utifrån, levern som annars skulle ha skjutit in med lite hjälp, är upptagen med annat.
Goda vänner är det bästa att ha med sig när man gör staden osäker. Goda vänner som vet. Goda vänner som kan. Ingen vill bli plockad upp av polisen och sättas i fyllecell för tillnyktring när man egentligen tuppat av på grund av ett långt blodsocker och behöver vård. Genast.
För kom ihåg, symptomerna är samma, men följderna är livsavgörande.
Det vet goda vänner och nu vet även ni det.
Var goda vänner när ni är ute på stan, allt kanske inte är som det ser ut att vara.
Och diabetiker, jag ber er, ha på er era diabetesarmband eller -halsband, det är en billig livförsäkring!
lillHill
Att plocka lingon är absolut inte min grej, jag äter ogärna de flesta slag av bär oavsett om de är färska, frysta eller förädlade till safter, sylter, krämer eller kompotter. Huäh, det är bara sådan jag är. Och det värsta jag vet är jordgubbar och hallon, huäh igen. Jag vet, jag är inte som du.
Att vandra i skog och mark är annars helt okej, men sedan ungefär tre veckor tillbaka är även detta otänkbart tack vare älgflugan. Hela vintern, våren och sommaren har jag och min trogna hund vandrat våra skogsrundor men nu tar det stopp tills snön ligger i täta drivor igen. Då allt liv som är mindre än min lilla spaniel har flugit söderut, gått i dvala eller frusit ihjäl. Vi sitter alltså med näsorna tryckta mot fönsterrutan, spanieln och jag, och inväntar ond bråd död.
Hösten är den vackraste årstiden och den är verkligen ett slöseri med färger, väder och möjligheter när det kommer till en person som mig. Otacksam är jag innanför mitt fönster, diabetikern som drömmer om paj, när hösten bjuder in till ruskaresa kring knuten. Och nån paj blev det inte heller idag, vilket slöseri!
Söndagar är de dagar man tar det lugnt, det är ju dagen efter en lördagskväll. Verkligen praktiskt att de är inplanerade så, att veckans lugnaste dag infaller efter veckans vildaste kväll. Eller kanske det är något som fallit sig helt naturligt? Hur som helst var denna lördag inget undantag, nu när jag tänker efter kan jag inte komma på en enda lördagskväll det närmaste halvåret, året, som fallit utanför denna regel. Missförstå mig rätt, det är inte fest-fest-fest varje lördag i mitt liv, men kompiskretsen har fungerat så att inne i veckorna arbetar man med sitt och sedan när det blir till helg har man mötts upp hos någon för att ses, ta ett vinglas, kanske bowla, spela biljard eller bara prata in på småtimmarna. Ett sätt att umgås med alla och ta igen veckan som gått.
Nu vet dock alla, som umgås med mig alla dessa otaliga lördagskvällar, att jag inte dricker. Fel, att jag väldigt sällan dricker. Jag är inte nykterist, men jag är diabetiker. Så min orsak, min enda orsak är, igen, just du min diabetes. Självvalt, självklart. Ingen har förbjudit mig, det finns egentligen inga hinder, det är bara en fråga om vad jag prioriterar.
Dricker jag, blir jag precis som alla andra, påverkad av den alkohol jag drar i mig. Samtidigt är jag ju fortfarande diabetiker, så min förpliktelser gentemot mig själv och min hälsa kvarstår. Tumregeln för ett långt och friskt liv lyder: Jag måste ha koll på mitt socker i alla lägen. När jag äter, när jag tränar, när jag sover och så även när jag är full. Hur många av er har koll, på någonting, vad som helst, när ni är fulla?
Tänkte väl det.
Kan man tumma på den regel? Kan man någon gång slappna av? Måste alltid jag vara så präktig?
Klart man kan tumma, tumma så mycket ni vill. Slappna av? I mitt fall är detta med att inte få ta en cider eller inte få ta två glas vin varje helg inte ett problem, inget hinder för mig från att vara en social och stark personlighet. Ni som träffat mig som person vet att jag är långt ifrån en tyst och blyg människa. Att jag är den mest högljudda, den vildast dansande och den som hamnar i centrum oftast dessa lördagskvällar är en regel snarare än ett undantag. Jag kan tacka min personlighet för att jag smälter så bra in bland mina festande vänner. Och det är inte bara en gång som folk misstroget sedan sett på när jag satt mig bakom ratten och kört folk hem efteråt.
Jag vill inte framstå som präktig. Det är bara det att jag inte ser det som om jag avstår från något, för jag har inget behov, och vill jag ha en cider en helg, så tar jag en, svårare än så är det inte.
Problemet kommer sedan när man dricker mycket och kanske inte har så bra koll som man borde ha just då. Man blir sämre på att känna på sig när något inte är som det ska med ens sockernivå. Tänk dig själv; jag vet att mitt socker är på sjunkande när jag blir darrig, får dimmigare syn, börjar kallsvettas och känner mig ostadig på benen. Jag vet att jag har druckit när jag blir darrig, får dimmigare syn, får varmt och börjar svettas och känner mig ostadig på benen. Symtomen är exakt de samma, man kan inte särskilja den ena från den andra utan att ta regelbundna sockermätningar under kvällens lopp, vilket kanske inte är så lätt att komma ihåg eller ens bry sig om om man är lite rund under fötterna.
En annan sak som man kanske inte tänker på är att se till att fingrarna är rena när man kollar. Man vet hur det är i en stökig nattklubb; jag beställer alltid sötsliskiga drinkar, det är trångt, nån knuffas, man vinglar till och lite av drinken rinner längs kanterna och man får juice på fingrarna. I vimlet tänker man inte efter, tar ett sockerprov, som på grund av att blodet filtreras genom juicelagret ger ett för högt värde, detta man kanske då i misstag korrigerar och så är det hänt. Jag vill inte låta som en domedagsprofet, jag vill bara säga att små misstag sker så lätt när man inte är sitt vanliga, skarpa jag.
Levern fungerar inte heller som den ska när man dricker. Eller jo, den fungerar exakt som den ska, den renar blodet från alkohol så mycket den hinner medan du häller i dig så mycket du hinner. Problemet är att levern har fler än en funktion, men för att dra en parallell till till mannen, klarar den bara av att göra en sak åt gången. Ingen multi-tasking här inte. Levern skall nämligen leverera socker ut i blodet ifall nivån av någon anledning skulle sjunka. Så får man då ett blodsocker fall under festandet måste man själv se till att få tag i socker utifrån, levern som annars skulle ha skjutit in med lite hjälp, är upptagen med annat.
Goda vänner är det bästa att ha med sig när man gör staden osäker. Goda vänner som vet. Goda vänner som kan. Ingen vill bli plockad upp av polisen och sättas i fyllecell för tillnyktring när man egentligen tuppat av på grund av ett långt blodsocker och behöver vård. Genast.
För kom ihåg, symptomerna är samma, men följderna är livsavgörande.
Det vet goda vänner och nu vet även ni det.
Var goda vänner när ni är ute på stan, allt kanske inte är som det ser ut att vara.
Och diabetiker, jag ber er, ha på er era diabetesarmband eller -halsband, det är en billig livförsäkring!
 |
| lillHill och Fästmannen, på 50- och 60-tals maskerad förra lördagen. |
 |
| Forsbys årliga fest. |
lillHill
torsdag 6 september 2012
006. Skolan, Gud och Döden
Nu sitter jag här och tänker igen.
Hur mycket har jag, igen, inte tänkt denhär senaste tiden?
De senaste veckorna. På dig, min diabetes, på dig.
Hur mycket tid och hur mycket tankar stjäl du inte?
Måste varenda litet val jag gör, varenda liten struntsak vara så avgörande på hur vi mår ihop?
För ungefär fyra veckor sedan påbörjade jag en ny utbildning, jag började gå i skola pånytt.
Jag hade i våras kommit till en punkt där jag, igen på grund av diabetes, behövde göra nya val och se över min framtid. Att träna professionellt, att försörja sig på att träna och träna andra i synnerhet, är kanske inte det mest optimala yrket för en typ 1 diabetiker. Jag säger inte att det är omöjligt, jag säger bara att pusslandet med kost, motion, vila, insulin och tid kan driva dig till vansinne för att det tar så mycket av din tid och din energi. Energi som du förbrukar i kulisserna bara för att kunna agera och fungera "normalt".
Så jag tröttnade. Tröttnade på att ägna nästan hela min vakna tid åt att tänka vad jag ska äta när för att få maximalt med energi för att orka träna en viss tid, utan att ät för mycket så att sockret blir för högt, utan att äta för lite så jag får ett hypo (ett lågt blodsockervärde) mitt under ett pass. Samtidigt som jag måste veta exakt när jag äter det jag äter för att inte riskera att avståndet mellan måltiden och mina träningar blir för långt och då riskera ett sockerfall, eller att jag äter för tätt inpå en träning och då igen har så mycket "aktivt insulin" kvar i kroppen efter måltiden att det påverkas av träningen och då igen ger ett hypo.
Sen kommer frågan när slår jag på "träningsinsulinet" (en sänkning av basaldosen) för att hålla ett jämt och bra värde under alla aktiva timmar utan att det vare sig stiger eller sjunker under denna tid. Hur länge skall denna funktion då sedan vara påslagen? En hel timme före träningen börjar och sen under alla de timmar träningen pågår? Skall den startas tidigare och avslutas senare? Tvärt om?Och vad ställer jag in mitt "träningsinsulin" på? 80% av vad basaldosen vanligen ligger på? 75%? 70%? Eller tar jag helt bort pumpen under min träning?
Bör jag dessutom höja basaldosen efter min träning över den normala dosen (typ till 120%) för att kroppens egen sockerproduktion har stressats igång under träningen men har lite svårt att veta när jag tänkt sluta, och därför alltid drar över och på så vis ger sockervärdet en skyhög skjuts efter vissa tyngre pass?
Blev du trött i huvudet av att bara läsa mina funderingar?
Välkommen till min värld, ibland är jag också trött i huvudet, men jag försöker hålla det inom mig, att gnälla och jämra sig gör varken mig friskare eller min omgivning trivsammare. Men ändå, nog är man ju innerst inne djupt trött på att varje måltid är en matematisk formel, varje lite promenad eller fysisk ansträngning är ett vågspel, där kost vägs mot tid och intensitet, där varje slapp timme i soffan höjer sockret och varje timme i solen sänker. Där ett inrutat och rutinerat liv är a och o, där överraskningar och spontanitet inte existerar. Man äter regelbundet var tredje vaken timme, smått och hälsosamt utan utsvävningar, man arbetar med ett lugnt och rutinfast jobb, man har samma fritidsintresse (stavgång, hell yeah!) varje kväll och var natt kommer man sig tidigt i säng. Som person är man lugn, stressar aldrig och är jämn i humöret. Man är en programmerad robot med en 24 timmars agenda som looopar dag ut och dag in, år efter år. Din kropp vet vad som sker när, likaså din diabetes.
Din diabetes mår bra. Gör du?
Som huvudpersonen sa i diabetesdukumentären "För barnets skull": "Det kanske är optimalt för mig att en dag äta lunchen först kl 4, men det är ju inte optimalt för min diabetes." Hur gör man då? Skall min diabetes styra och begränsa mitt liv, eller skall mitt liv få styra och förarga min diabetes (som då i sin tur gör mitt liv till ett helvete som tack).
Det heter att alla diabetiker måste bli vän med sin diabetes. Det är som att adda Hitler på Facebook.
"Här, gräv i mitt liv, lär känna mina vänner, du som är så (ö)känd gör mig säkert populär och öppnar säkert upp möjligheterna till spännande framtida jobb."
Diabetesen är till och med (ö)kändare än Hitler, är mycket mera aktuell i dagens samhälle, mera spridd (även om Finland har flest typ 1 diabetiker i världen) och kommer i längden att ta livet att fler människor än vad Adolf hann med. Det är min vän det, min diabetes.
Anledning till att jag trasslade in mig i detta inlägg till att börja med är att min diabetes inte gillar att sitta still i skolan. Han gnäller som sin vana trogen på nyheter och förändringar, men denna protest är den värsta jag hittills upplevt, och den går inte över! Första vecka gick bra, då trodde han naivt att skolgången bara var temporär, men måndagen vecka därpå kom första protesten, sockret sjönk inte under 10 mmol/l på hela dagen (och natten). Då var jag naiv och trodde att detta var tillfälligt (att jag aldrig lär mig), så jag lät dagarna gå och mitt stackars huvud grunna över vad ont jag nu gjort i mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag kom tillbaka till jobbet efter min diagnos och en kollega helt allvarligt sa till mig att "Vissa straffar Gud mesama.") Min diabetes må vara ett levande helvete, men något straff det är det fanimej inte! (Dessutom hör jag inte till kyrkan, så vad en Gud som inte är min skulle gå och lägga sig i mitt liv kan man ju undra, jag tror nog han har tillräckligt med arbete att straffa sina egna.)
Nu kom jag av mig igen. Nåja, testade att köra andra delen av vecka två på 125% (alltså en 25% höjning av basala insulindosen) för att se om detta skulle hjälpa. Det gjorde det, så jag gick då in och ändrade mitt program och höjde alla dygnets vakna basaldoser med 25% (de nattliga doserna höjde jag med ca 15%). Detta fungerade inte alls vecka 3, när sockret igen inte sjönk under 10 mmol/l.
Nu är jag inne på den fjärde veckan och mitt socker har nu under tre veckor (med några få utspridda timmars undantag) inte gått under 10 strecket, det är ganska farligt och tröttsamt i längden.
Just nu i skrivandets stund testar jag på att köra ytterligare 25% på den redan ökade balsaldosen. Det tycks fungera, åtminstone för nu. Men är det friskt? (Ursäkta det lustiga uttrycket.) Att på under 3 veckors tid bli tvungen att höja basalen med över hälften, med mer än 50% av vad man vanligtvis har klarat sig på?
Jag har ju trots allt inte tränat på hela våren och sommaren, bara lite för egen del, så basalen höjdes redan första gången i ungefär mars/april från "aktivt-lite-insulin" till "normal-människa-insulin".
Alternativet är ju annars att jag av någon underlig anledning håller på att bli insulinresistent och på så vis inte kan tillgodogöra den insulin jag pumpar in i kroppen, mitt socker kommer isåfall att fortsätta stiga och jag kommer att dö. Men det är ju i och för sig inte en trevlig tanke, så jag håller mig till "hatar-att-sitta-still-i-skolan"-teorin istället.
Dötråkigt vissa gånger, men inte dödligt. ;)
lillHill
Hur mycket har jag, igen, inte tänkt denhär senaste tiden?
De senaste veckorna. På dig, min diabetes, på dig.
Hur mycket tid och hur mycket tankar stjäl du inte?
Måste varenda litet val jag gör, varenda liten struntsak vara så avgörande på hur vi mår ihop?
För ungefär fyra veckor sedan påbörjade jag en ny utbildning, jag började gå i skola pånytt.
Jag hade i våras kommit till en punkt där jag, igen på grund av diabetes, behövde göra nya val och se över min framtid. Att träna professionellt, att försörja sig på att träna och träna andra i synnerhet, är kanske inte det mest optimala yrket för en typ 1 diabetiker. Jag säger inte att det är omöjligt, jag säger bara att pusslandet med kost, motion, vila, insulin och tid kan driva dig till vansinne för att det tar så mycket av din tid och din energi. Energi som du förbrukar i kulisserna bara för att kunna agera och fungera "normalt".
Så jag tröttnade. Tröttnade på att ägna nästan hela min vakna tid åt att tänka vad jag ska äta när för att få maximalt med energi för att orka träna en viss tid, utan att ät för mycket så att sockret blir för högt, utan att äta för lite så jag får ett hypo (ett lågt blodsockervärde) mitt under ett pass. Samtidigt som jag måste veta exakt när jag äter det jag äter för att inte riskera att avståndet mellan måltiden och mina träningar blir för långt och då riskera ett sockerfall, eller att jag äter för tätt inpå en träning och då igen har så mycket "aktivt insulin" kvar i kroppen efter måltiden att det påverkas av träningen och då igen ger ett hypo.
Sen kommer frågan när slår jag på "träningsinsulinet" (en sänkning av basaldosen) för att hålla ett jämt och bra värde under alla aktiva timmar utan att det vare sig stiger eller sjunker under denna tid. Hur länge skall denna funktion då sedan vara påslagen? En hel timme före träningen börjar och sen under alla de timmar träningen pågår? Skall den startas tidigare och avslutas senare? Tvärt om?Och vad ställer jag in mitt "träningsinsulin" på? 80% av vad basaldosen vanligen ligger på? 75%? 70%? Eller tar jag helt bort pumpen under min träning?
Bör jag dessutom höja basaldosen efter min träning över den normala dosen (typ till 120%) för att kroppens egen sockerproduktion har stressats igång under träningen men har lite svårt att veta när jag tänkt sluta, och därför alltid drar över och på så vis ger sockervärdet en skyhög skjuts efter vissa tyngre pass?
Blev du trött i huvudet av att bara läsa mina funderingar?
Välkommen till min värld, ibland är jag också trött i huvudet, men jag försöker hålla det inom mig, att gnälla och jämra sig gör varken mig friskare eller min omgivning trivsammare. Men ändå, nog är man ju innerst inne djupt trött på att varje måltid är en matematisk formel, varje lite promenad eller fysisk ansträngning är ett vågspel, där kost vägs mot tid och intensitet, där varje slapp timme i soffan höjer sockret och varje timme i solen sänker. Där ett inrutat och rutinerat liv är a och o, där överraskningar och spontanitet inte existerar. Man äter regelbundet var tredje vaken timme, smått och hälsosamt utan utsvävningar, man arbetar med ett lugnt och rutinfast jobb, man har samma fritidsintresse (stavgång, hell yeah!) varje kväll och var natt kommer man sig tidigt i säng. Som person är man lugn, stressar aldrig och är jämn i humöret. Man är en programmerad robot med en 24 timmars agenda som looopar dag ut och dag in, år efter år. Din kropp vet vad som sker när, likaså din diabetes.
Din diabetes mår bra. Gör du?
Som huvudpersonen sa i diabetesdukumentären "För barnets skull": "Det kanske är optimalt för mig att en dag äta lunchen först kl 4, men det är ju inte optimalt för min diabetes." Hur gör man då? Skall min diabetes styra och begränsa mitt liv, eller skall mitt liv få styra och förarga min diabetes (som då i sin tur gör mitt liv till ett helvete som tack).
Det heter att alla diabetiker måste bli vän med sin diabetes. Det är som att adda Hitler på Facebook.
"Här, gräv i mitt liv, lär känna mina vänner, du som är så (ö)känd gör mig säkert populär och öppnar säkert upp möjligheterna till spännande framtida jobb."
Diabetesen är till och med (ö)kändare än Hitler, är mycket mera aktuell i dagens samhälle, mera spridd (även om Finland har flest typ 1 diabetiker i världen) och kommer i längden att ta livet att fler människor än vad Adolf hann med. Det är min vän det, min diabetes.
Anledning till att jag trasslade in mig i detta inlägg till att börja med är att min diabetes inte gillar att sitta still i skolan. Han gnäller som sin vana trogen på nyheter och förändringar, men denna protest är den värsta jag hittills upplevt, och den går inte över! Första vecka gick bra, då trodde han naivt att skolgången bara var temporär, men måndagen vecka därpå kom första protesten, sockret sjönk inte under 10 mmol/l på hela dagen (och natten). Då var jag naiv och trodde att detta var tillfälligt (att jag aldrig lär mig), så jag lät dagarna gå och mitt stackars huvud grunna över vad ont jag nu gjort i mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag kom tillbaka till jobbet efter min diagnos och en kollega helt allvarligt sa till mig att "Vissa straffar Gud mesama.") Min diabetes må vara ett levande helvete, men något straff det är det fanimej inte! (Dessutom hör jag inte till kyrkan, så vad en Gud som inte är min skulle gå och lägga sig i mitt liv kan man ju undra, jag tror nog han har tillräckligt med arbete att straffa sina egna.)
Nu kom jag av mig igen. Nåja, testade att köra andra delen av vecka två på 125% (alltså en 25% höjning av basala insulindosen) för att se om detta skulle hjälpa. Det gjorde det, så jag gick då in och ändrade mitt program och höjde alla dygnets vakna basaldoser med 25% (de nattliga doserna höjde jag med ca 15%). Detta fungerade inte alls vecka 3, när sockret igen inte sjönk under 10 mmol/l.
Nu är jag inne på den fjärde veckan och mitt socker har nu under tre veckor (med några få utspridda timmars undantag) inte gått under 10 strecket, det är ganska farligt och tröttsamt i längden.
Just nu i skrivandets stund testar jag på att köra ytterligare 25% på den redan ökade balsaldosen. Det tycks fungera, åtminstone för nu. Men är det friskt? (Ursäkta det lustiga uttrycket.) Att på under 3 veckors tid bli tvungen att höja basalen med över hälften, med mer än 50% av vad man vanligtvis har klarat sig på?
Jag har ju trots allt inte tränat på hela våren och sommaren, bara lite för egen del, så basalen höjdes redan första gången i ungefär mars/april från "aktivt-lite-insulin" till "normal-människa-insulin".
Alternativet är ju annars att jag av någon underlig anledning håller på att bli insulinresistent och på så vis inte kan tillgodogöra den insulin jag pumpar in i kroppen, mitt socker kommer isåfall att fortsätta stiga och jag kommer att dö. Men det är ju i och för sig inte en trevlig tanke, så jag håller mig till "hatar-att-sitta-still-i-skolan"-teorin istället.
Dötråkigt vissa gånger, men inte dödligt. ;)
 |
| Jag och världens bästa klass, mitt underbara BEKL12, vi är verkligen ett vinnande team! |
lillHill
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)